Nu flyttar Pärlan!

Nu går snart flyttlasset – eller egentligen har Pärlans flyttlass nästan gått (minus ett skrivbord, dator, ett antal pärmar och dylikt), men resten av vårt bohag lämnar också snart Valthornsgatan. En era är slut. Det känns lite vemodigt att flytta ifrån den plats där barnen börjat gå, åkt omkring i lära-gå-vagn och krupit omkring. Det finns så många minnen här! Men jag är säker på att vi kommer att skapa nya i vårt nya hus. Och det är ett så härligt hus, med öppen spis och en stor altan och gamla knarriga golv och stora kattvindar där barnen kan leka. Alltså ett hus med SJÄL! Och när man sätter sig på trappan på kvällskvisten i solen så är det alldeles tyst (åtminstone tills våra barn kommer hojtande runt hörnet!).l

Vi flyttar alltså till Forshaga, strax utanför Karlstad fast ändå en egen kommun, och Pärlan också då såklart. Anledningen är att vi helt enkelt vuxit ur vårt hus och att ha ett växande boklager har ju förstås hjälpt till!! Nu finns det två stora rum i källaren där böckerna står uppradade så fint. (Skulle ju haft några bilder nu, får väl bifoga dem senare. Sitter i fel hus!) Det känns riktigt proffsigt att gå mellan pallarna där bokkartongerna står i högar. Som att det är ett riktigt förlag nu. Och faktum är att Pärlan växer! Nu finns det 18 titlar i lager och fler kommer det i höst. Det känns rätt otroligt.

Så här är Pärlans nya adress: Lisasandsgatan 3, 667 30 Forshaga. I övrigt är det samma kontaktuppgifter. Du får så gärna höra av dig om du har tips, råd, eller tankar kring förlaget och bokutgivning för barn och ungdomar i Sverige. Eller om du har ett manus:-) Lumenos Förlag har förstås också bytt adress då och naturligtvis till samma som Pärlan.

Alla i närheten är också välkomna att hälsa på – det kommer att finnas ett par hyllor i lagerrummet där man kan titta på Pärlans böcker och köpa också om man vill – som en liten mini-bokhandel!

Nu önskar Pärlan och jag Glad Sommar till alla!!

Tjingeling!!

Pärlan för 25 år sedan

Det har gått ett litet tag. Jag hoppas du och de dina fått en fin början på det nya året! För mig och min familj har det varit en omvälvande tid! Vi håller på och säljer vårt hus och vi har köpt ett annat i Forshaga, lite utanför Karlstad. I vårt nya hus kommer både hela vår stora fina familj och alla fantastiska böcker att få plats, så det är ett riktigt bönesvar. Det har länge varit trångt här hemma och vi har bara flyttat runt allting från rum till rum – och allra särskilt förlagets böcker! Nu får de två egna stora rum i källaren. Den enda som inte får eget rum är jag – jag får husera med Pärlans kontor i vårt sovrum, men det har jag gjort länge och det känns helt okej. Bara jag har min vrå så är allt bra och det kommer att kännas så bra att känna att vi får plats! Det är ett gammalt fint hus från 40-talet med öppen spis och en stor altan och ett gammalt fint kök med originaldetaljer. Det känns ju inte helt fel heller.

Men nu till något helt annat som jag tänkte jag skulle dela med er. Mitt i allt stök och bök här hemma när det har gjorts i ordning för visningar och fotografering hittade jag en liten tavla som jag målade för 25 år sedan. Och den är så oerhört träffande att den känns som en profetisk hälsning från mig då, när jag inte hade en aning om vad som komma skulle. Och jag minns när jag målade den att den var speciell och att det kändes som om jag fick den från Gud. Den är nog ingen Rembrandt direkt, men det spelar ingen roll för budskapet är kristallklart: en flicka (ett kungabarn med gyllene hår, sådana som vi alla är i Guds rike) med en klart lysande blå pärla i handen. Hon har lappade kläder, men en skatt i sina händer. Och det är ju Pärlans vision: Guds rike till barnen, den blå Pärlan buren av ett kungabarn. Rik i Guds rike, men kanske lite fattigare i denna värld, men välsignad! Jag minns att guldäpplena som växer intill var inspirerade av en saga om en liten flicka som så gärna ville göra sin pappa kungen glad och hon vårdade och vårdade sitt träd, men sen kom det inga röda härliga äpplen utan gula. Fast det visade sig att prinsessans äpplen var av guld! Budskapet: om vi vårdar våra gåvor så gläder de vår pappa Gud och förvandlas till renaste guld.

Ja, vad tycker ni själva? Visst är det lite häftigt?! Så här ser den ut:

Ett oskrivet blad

Texten nedan skrev jag för någon vecka sedan. Läs gärna och känn att också du är ett oskrivet blad, fyllt av oändliga möjligheter. Du är älskad…

En blank yta. Ett oskrivet blad. Rent. Nytt. Livgivande vatten. Båten guppar stilla och små krusningar löper över ytan. Dina verk. Det du gör. Gud. Du rör med din hand och stjärnorna som glittrar i vattenytan gnistrar i ett vattenfall av ljus, över och under, överallt omkring mig. Din nåd. Din omsorg. Ditt ljus och ditt liv. Omger mig.
En blank yta. Ett oskrivet blad. Vad ska du göra nu? Med mig. I mig. Genom mig. Jag vill följa dig, låta båten glida genom ljuset, mot öarna, mot det du vill. Och du är där och för båten. Stilla glider jag genom stjärnljuset, genom oändlig vishet och kraft. Du leder och jag följer. Och allt är nytt, igen… och genom allt… så är du där. Hos mig. Och älskar mig. På det sätt som bara du kan älska. På det sätt som förvandlar allt. Som låter mörkret tindra av miljarder ljuspunkter, en ridå av glimmande underverk. Åh, jag vill bara var där, hos dig, och se vad du gör när jag ger allt till dig.
En blank yta. Skriv vad du vill. På mig.

Jesus. Jag kapitulerar. För din frid.

När jobbiga saker händer

I tisdags fick vi åka in akut med våran Josef, tio år! Dagen innan var han magsjuk (trodde vi), men det visade sig vara blindtarmsinflammation. Han var också förstoppad så första natten bestod av ett antal lavemang och i princip ingen sömn alls, varken för mig eller min pojke. Han hade heller inte sovit natten innan, så han var riktigt slut, och han hade sååå ont! På morgonen blev det konstaterat att det var blindtarmen och några timmar senare blev han opererad. Det var tufft. Jag som mamma fick ju inte låtsas om hur orolig jag var eller hur jobbigt jag tyckte det var att min lilla pojke skulle opereras, fick svälja tårarna så att inte Josef blev orolig. Men allt gick bra och idag sitter han och bygger ihop legoprojektet som han lyckades få som belöning (han ville ha ett WII U, men det kostar 3000 spänn – lego fick det bli). Jag är trött, men oerhört lättad.

Förr eller senare händer det – och en blindtarmsoperation är väl ändå lindrig med tanke på allt som kan hända. Men åh, vad skönt det är att då ha vänner man sms:ar, ringer och mejlar till och ber om hjälp i förbön, och som genast ställer upp! Tänk vilken styrka vi har som kristna att vad som händer är vi inte ensamma. Vi har både hjälp av varandra – och ännu bättre, Gud är där, vilket jag verkligen kände! Tack Gud, för att allt gick bra! Och tack alla vänner som bett! Dessutom måste jag bara säga vilken fantastisk son jag har, som var så tålig fastän han hade det så ont, och som inte tappade modet!